Misslyckad haiku

Jag och TV:n
talar inte med varandra längre
Vi håller mest ihop
för barnens skull

En berättelse från Granliden

En tidigare opublicerad novell, nu publicerad. 


Mörkret hade blivit så opålitligt. När jag var 13 år tänkte jag fortfarande på det som en färg, som svart. Ett år senare hade det helt och hållet förvandlat till en känsla. En säng, en filt och ett par trötta ögonlock räckte inte för att påkalla mörkret. Samtidigt kunde ljuset slås ut under blanka dan, som det bara handlat om att krossa en glödlampa.

När pappa väckte oss var hans skjorta dränkt i svett, hans panna fuktig, håret tillbakaslickat. Det hade alldeles nyss skett... En ängel hade visat sig för honom ute i salongen! Hon hade slagit ner som en intensiv blixt och hon hade hoppats, berättade pappa, att hans söner skulle få hjälp att flyga.

Pappa var extatisk, men lät oss somna om. Själv gick han ut i förrådet. Hela natten hörde jag hur han arbetade.

De påföljande dagarna spenderade han helt och hållet i gårdens uthus, medan jag och mina bröder fick ta hand om handling, matlagning och tvätt. Det var nytt för oss. Tidigare brukade mamma ta hand om allt det där, och strax efter mammas olycka hade vi barn fått bo hos mormor. Detta var våra första dagar med pappa sedan natten då alla rutorna krossades, och nu hade han låst in sig i sin verkstad. Lillebror kunde inte heller sova om nätterna.

Först i slutet av veckan kom pappa tillbaka till vårt rum. Han hade konstruerat en sorts jättevingar av gamla lakan, trädgrenar och skatfjädrar. De skulle sys fast i våra ryggar, berättade han. Det låg ett lugn i hans röst.

Vi befalldes att flyga, men ingen av oss kunde. Vi kunde knappt gå med denna vikt på våra ryggar.

»Det är för att ni inte har tron«, predikade han medan var och en av oss släpades upp på hustaket. Vi knuffades ner i tur och ordning. Pappa ropade efter oss:

»Flyg! Om du tror kommer du att flyga! Glidflyg!«. Vi slogs alltid till marken innan han skrikit färdigt.

Ingen av oss lyckades flyga. Pappas upprepade ederna gång på gång, uppfann nya, satte dem samman till långa ramsor som han skrek ut i luften medan han svängde med armarna, sprang fram och tillbaka, hoppade runt och stampade.

Under detta tryck, som försökte slå oss till marken eller få oss att flyga i luften, la sig en ny blåsvart nyans över mina näthinnor. Om nätterna klagade lillebror över en skärande smärta som ville slita ådrorna som rottågor hans rygg.

På den sjätte dagen av försök kom det en ovanligt stark vind. Den svepte över gården som en styv kvast, sopades med min äldre bror och fick hans vingar att flaxa till för en sekund. Alla såg detta, pappa såg det. Lillebror applåderade ivrigt. Pappa kisade. Han gick fram till min bror och synade vingarna, sedan gick han bort till en tall och kastade vatten, till synes lugn och likgiltig.

Förråden var närapå tomma, hushållskassan näst intill slut, men den eftermiddagen fylldes min äldre brors tallrik med mat. Pappa berättade för oss att, om vi bara ville tro, skulle vi få äta som kungar.

Vi betraktade vår äldre broder äta.

Min far satt bredvid honom, lutade sig då och då fram för att ta en tugga från sin tallrik, och pekade på oss med sin kniv då han inte använde den.

»Tro som er bror och ni kommer att flyga«, sa han, med munnen fylld av kyckling och potatis.

»Fast ni små drönare vill bara inte komma till tron, eller är helt enkelt oförmögna till det. Er bror dock«, inflikade han med ena handen klappandes på storebrors skuldror, »han trodde och och fick sina vingar att flaxa.«

»Det var vinden«, sa jag. Jag ville också ha det som min bror fått att äta.

»Det var tron på Gud!«.

»Det var vinden«, sa jag igen. Jag struntade i vad min far kunde komma att göra. Jag ville ha min brors brunsåsdränkta klump potatis.

Storebrors försökte skära av med sin blick. Hans trötta ögonlock förklarade att det varken var mat eller uppmärksamhet han ville ha; han önskade att den där vindpusten aldrig hade kommit.

Min far ryckte till, med kniven i handen som en machete, men sa bara lugnt:

»Det var din bror som trodde«.

Storebror sa:

»Jag trodde«.

Fortfarande stirrandes på min bror uppfattade jag inte att pappa sträckte sig efter mig. Han fick grepp om min skjorta och väste rusigt: »Din brist på tro äcklar mig. Hur kunde du komma till liv genom min säd? Jag slår vad om att Djävulen studsar runt i tarmen din, eftersom du släppt in honom. Men jag bryr mig inte, om så frestaren gör sig ett kikhål av rövhålet ditt, du kommer att lyda och respektera din far«. Pappa släppte kniven till bordet och reste långsamt sin hand för att slå mig.

Mina bröder skrek.

Jag slet mig från hans grepp och föll till golvet, med pappa ovanpå mig. När jag tittade upp såg jag storebror ovanför oss. Det såg ut som om han svävade ovanför bordet, vingarna flaxade.

»Det var vinden«, skrek min bror. »Låt honom vara«.

Gården låg på en höjd som sköt upp ur myren, den såg ensam och övergiven ut. Pappa fortsatte att ta med min bror upp på taket. Under lördagen berättade han att tron hade gått i dvala, men bara tillfälligt. Man kunde enkelt skaka liv i den igen genom ett test. Han ledde ut min bror till sin bil. Jag sprang efter dem. »Han vill se om jag kan flyga över stenbrottet!«, ropade min storebror.

Jag argumenterade inte emot. Den inre drivfjädern hade brustit. Inte heller svällde någon rädsla upp i mig när bilen startade nedför backen och försvann i ett moln av damm.

Man tycker sig ha nått svindlande höjder, man vacklar, man förlorar jämvikten och den normala uppfattningen av det konkreta och nära. Jag kunde se framför mig hur min bror verkligen gjorde det. Jag trodde att han kunde.

Skymningen föll dröjande. Gården slöts in i blått kyligt dis. Jag och lillebror väntade. Snart såg vi bilen komma körandes tillbaka uppför liderna med en ensam person däri, och jag föreställde mig återigen storebror flygandes över stenbrottet, för att sedan slukas av mörkret.

När bilen stannade på vår gård var det storebror som klev ut. Bilens lyktor lyste oss rakt i ansiktet. Av hans kontur såg vi att han inte längre var klädd i sina vingar. De såg ut sticka upp ur bilens bagagelucka. Han kom närmare och vi såg att hans skjorta var uttänjd. Framtill hade långa strimmor av blod runnit och där bak hängde tyget ur stora revor. Svart-vita fjädrar dinglade från olika delar av honom och hans händer var färgade röda.

»Var är pappa?«, frågade min lillebror.

Storebror sa inte ett ord utan fortsatte direkt mot oss. Med skakande händer lossade han vingarna från våra ryggar.

Elegi

 

Thornbergska huset (1938-2011) var en byggnad i centrala Umeå. Huset är byggt i funkisstil på 30-talet. Påtryckningar om att stämpla Thornbergska som ett byggnadsminne låg till bords, men såväl Länsstyrelsen som Riksantikvarieämbetet bestred detta. Rivningen påbörjades i månadsskiftet oktober-november 2011. Detta är en del i den planerade utbyggnaden av köpcentret Kungspassagen.

"Framtiden var en gång en vacker plats.
Du minns väl den skalenliga staden av balsaträ
till allmänt beskådande i kommunhuset.
Skisserna inhägnade av snören, konstnärernas fantasier,

ritningar av rökfärgat glas och stålrör,
brädspelsförorter, transportmedel likt
lekparksattraktioner eller mekaniska kontorsleksaker.
Städer som drömmar, under konsoler av ljus.

Och människor, som vi, i den flaskrunda
älvbrinken invid cykelvägen, eller med hundar
på ansade remsor av luddigt filtgräs
modeller av förare på väg hem i sina elbilar

eller figurer strosande längs boulevarden
efter kvällsbion. De var utkasten, prydligt
attesterade av vänsterhänta arkitekter-
en alldeles verklig skrift.

I den kalla vinden vid avfallsområdet, präglat
med dagens datum, häntade jag denna framtid
genomblåst av andra, besläktade framtider
samtliga olevda och nu fullständigt utdöda."


Simon Armitage, "En vision"
(ur Tyrannosaurus Rex versus The Corduroy Kid, 2006).
Översättning: Erik Bergqvist och Lars Häger.

Band som döpt sina album till »Astrid Väring«

Jag kan inte finna att någon nämnt detta märkliga fenomen tidigare, detta underliga i att tre olika pop- och rockband döpt sina debutskivor till just »Astrid Väring«, efter författaren och journalisten Astrid Väring (1892-1978) - den första som skildrat Västerbotten och Umeå skönlitterärt.

Först har vi krautrockbandet De Spotvogel, med tolvtummaren »Astrid Väring«, 1974.

2008 slog electroclashbandet Jolie Katinka igenom på Paris klubbscen, med mixtapet... Just det! »Astrid Väring«.

Slutligen har vi det senaste vemodiga indiepopsensationen från Östersund. Jag syftar såklart på Frosten, vars egenhändigt uppressade demo hette »Astrid Väring«.

De tre banden hade kunnat fortsätta sina respektive verksamheter utan att aldrig någonsin höra tals om varandra eller det märkliga sammanträffandet att de alla gett ut varsin skiva med titeln »Astrid Väring«, ifall det inte vore för att jag tipsat koordinatorn på den nederländska alternativfestivalen Het Wintermoeras om fenomenet.

Het Wintermoeras, som arrangeras varje senhöst i provinsen Utrechts mer natursköna områden, har nu bokat samtliga Väringrelaterade band! Just detta år - 2011 - stoltserar sålunda festivalen med line-upen:
 
De Spotvogel (GER)
Jolie Katinka (FRA)
Frosten (SWE)

Kristian Lundberg

Kristian Lundberg vann alltså trippeln! Först Ivar Lo:s personliga, sedan Aniara-priset och nu Pär Lagerkvistpriset. 

Senast en svensk vann en trippel var när Jesper Blomqvist spelade i United, för 12 år sedan! Då förstår ni hur stort det är.

Pär Hansson-land

Två kartprickar, sakta sammanfogade
av kyrkogårdar, några tusen syskonbäddar,
åter tusen tysta daguerreotyper

Den första folkölen dracks i stationshuset,

från tobaksbrons fäste steg rök,

Man kunde aldrig fly,  alltid känna
den plikttrogna tystnaden som ett spänt koppel   

   hur järnvägsknuten drogs åt om halsen

    hur det observerbara universum koncentrerade allt 
             till en punkt där expansionen måste ske,

på en soffa av eld gnuggades barnsligheten bort
    rummet i sig självt skulle expanderas

Umeå-Vännäs, September 2011

"Ikaros är Vännäs fritidsgård och hit är alla ungdomar väl-
komna, men vår målgrupp är ungdomar i årskurs 7-9."
(Vännäs kommuns hemsida).
Under mina uppväxtår satt länge ett klistermärke på fritids-
gårdens ytterdörr, med texten "Varning till svenska flickor!
Undvik oskyddat samlag med negrer som bär dödligt AIDS!"

Familjeinfernot, kl 17.00

Rädd att jag i min iver har tillrett en Diktoniussås till spagettin, "Stark men mörk".

* * * 

Dagens ungdom uppskattar inte Diktonius.

* * *

Skymningen djupnar kring kokplattans rundel